Endtroducing...Maria Lindblom

Vad kan man säga om Maria Lindblom? Massor egentligen, men det räcker nog med att säga att hon är världens bästa. Kom ihåg var ni läste det först!


En första tanke var att jag skulle basera detta inlägg på alla de gamla tentor och uppsatser jag grävt fram ur de mörkaste av vrår med två anledningar. Ett: För att försöka få någon uppfattning och bakgrund till själva kulturbegreppet. Två: För att jag själv skulle få ett litet hum om vad jag har pysslat med och faktiskt åstadkommit under alla dessa år som student på Kulturanalysprogrammet. Och ja, visst har det blivit en del...! Men jag kan fortfarande inte, efter fyra års studier till kulturanalytiker på Umeå universitet, riktigt förklara vad kultur är. Kultur är så mycket och finns överallt hela tiden, alltid och jämt! Så jag struntade helt enkelt i det och valde ett annat, mycket mer trivsamt spår kan jag tycka såhär i efterhand. Jag tänker nedan basera texten på kultur i anknytning till barnasinnet och lite reflektioner kring det som präglade mina ungdomens år i Arvidsjaur.

Jag ger er: Min barndoms kultur och nostalgi!

Allt var kanske inte bättre förr, men mycket var bättre förr! Här tänker jag främst på alla dessa serier som visades på TV för ett tiotal år sedan. På min tid var det bland annat Barbapappa, Nalle Puh och Disneydags med diverse tecknade pärlor, Björnes magasin, på senare år Power Rangers med flera som gällde. När TV 3 började lysa med sin närvaro blev jag och mina bröder hooked på Teenage Mutant Ninja Turtles. Johans favorit var ledaren Leonardo, den med blå bandana och två katana. Anders gillade Donatello, den lila med bo-stav som beskrivs som den mest intelligenta i gänget. Min absoluta favorit var och är fortfarande Raphael, den röda med två saisvärd (eller dolkar om man så vill). Vi fick tallriksunderlägg med turtlesmotiv och jag tror även att min Raphaeldocka i plast ska finnas kvar någonstans också. Ja, mycket går att säga om Turtles, men att det sitter djupt rotat i mig och förmodligen alltid kommer att göra det är ett som är säkert.

Efter blockflöjtsspelandet på lågstadiet blev det klassorkester och instrumentval på mellanstadiet. Jag valde av någon anledning att bli trummis. Vår klass var tydligen rätt musikalisk också, så det blev ett extra år inom den kommunala musikskolan. Jag kommer för evigt att komma ihåg slutfillet på trummor till Per Olsson hade en bonnagård. En sommar fick jag även låna hem trummorna, vilket gjorde mig alldeles lycklig. Lika populärt blev det dock inte hos min mor och då mina föräldrar är skiljda sa hon: Du får ta dom till pappa istället!

Då vi nu har börjat komma in på musikspåret är det väl läge för mig att tacka mina tonårsidoler Spice Girls och Backstreet Boys - Tack! Många timmar har ägnats åt att mima, dansa och föreställa sig framtiden som erkänd popstjärna. Några höjdpunkter under min "karriär", förutom att hålla beaten i klassorkestern, är ändå:
* Vara bakdansare och körsångare till några klasskompisar när de mimade till Lili & Susie i Arvidsjaurs Ministjärnor.
* Mycket möda har klart lagts på att koreografera utvalda låtar till roliga timmens bravader. (Pssst! Kan påpekas att några tjejer och jag själv var riktigt bra som Take That.)
* Sjunga acapella till utvalda tonårspopslåtar med Anni på ett evenemang som kallades Höstyran. (Här hade jag för övrigt illrött hår precis som Geri i Spice Girls.)
* Deltagandet och också vinsten i tävlingen Arvidsjaurs Spice Girls när jag gick i 7:e klass. (Jag som Victoria Beckham då.)
* Duetten (Everything I do) I do it for you med Anni i kyrkan vid skolavslutningen i 9:an.

Mycket finns att säga om detta ämne, men det här är i alla fall en liten inblick i mina kulturens barnaår.

Tack för mig och glöm för allt i världen inte bort barnasinnet och den
kultur som präglat barndomen!