Wednesday, March 18, 2009

Endtroducing.....Elvira Ericsson

Idag är debuten för en liten grej jag hade tänkt att köra här på beats, breaks & big smiles. Nämligen gästbloggare. Tanken är att en gång i veckan ett tag framöver så kommer diverse människor i min närhet få skriva ett valfritt inlägg på sidan där den enda riktlinjen är kultur, så det kan ju verkligen bli vad som helst egentligen. Att Elvira Ericsson är först ut är faktiskt rätt logiskt. Det var hon som peppade mig att dra igång med sidan igen på allvar och hennes egna sida är dagligen underhållande läsning. So without further ado, I give you Elvira:


Ku..ku..kult..näe, det vet jag inget om

Blogga på ämnet kultur. Det kan ju bli hur jävla pretentiöst som helst. Seriöst. Hur jävla pretentiöst som helst. Man skulle ju kunna skriva om nån jävligt hemlig (bara 2789 invites på Facebook, 78 attendings, de flesta var ju tyvärr i NY) konstutställning i sofo. Jomen ni vet. Nån darfur-smal konstfackflata i morfars glasögon har målat knarksvampar i vått-i-vått och under vernissagen bjuds det på macarones och böngroddar. Eller fan vet jag. Nåt sånt. Har jag hört. I bakgrunden spelas Kleerup. Eller gärna något annat. Gärna något helt svårt och odefinierbart. Banbrytande. Smart. Kulturellt. Och när man kom dit hade alla klippt sönder någon sorts säckväv som de virat in sig i. Samt ridbyxor. Och strippskor.

Man skulle gå runt och nicka. Nicka och äta macarones. Fast bara helst en halv. Och så skulle man liksom göra referenser till någon svår konstnär som helst ingen annan hört talas om. Fast ändå att alla bara skulle nicka instämmande. Jomen han var ju jäävligt vivid. Jävligt flummig alltså. Men vilken konstnär. Sen skar han ju av sig örat på nåt sätt och dog. Gjorde han. Jävligt tragiskt men ah. Så är det ju med konsten. Den förtär en. Och så nickar man i takt till Kleerup eller det där andra svåra som spelas i bakgrunden.

Efteråt gick man ut på nån klubb. Och trots att man är helt feministisk och har håret klippt i nån snedfrilla så skakar man rumpan till nåt housedunk och går sedan hem med nån kille (man är ju faktiskt bisexuell!) som bjöd på ett glas champagne och jobbade "med reklam". Det var ju liksom frigjort! Härligt. Och det sambon därhemma inte vet. Det har faktiskt inte hänt.

Eller vet ni. Jag har ett bättre förslag. Skit i säckväven och strippskorna, stanna kvar i sunkbyxorna (mina av märket Landstinget) och glid ner på lokala. Lokala pizzan alltså. Ta en stor stark (trots att de håller på och trixar med faten så man fan inte får starköl för pengarna) och njut. Njut av de bisarra konversationerna. Njut av grälet mellan Yvonne och Hack-Lasse. Njut av byggjobbargänget som kommit ifrån "regeringen" för en kväll. Njut av Inter-halsduken, hem ljuva hem-bonaden och Marilyn Monroe-planschen på väggarna. Njut av den mörkbetsade panelen. Puffgardinerna. Ägarens sätt att svara i telefonen. Njut av allt det där jävla vanliga. Som i sin bisarra vardaglighet blir konst. Förtärande konst. Blir kultur. Blir livet. Och inte bara knarksvampar målat i vått-i-vått.

3 comments:

Masn said...

Lokala lokaler med lokala original rox!

Mycopath said...

Ta mig hem till Kingen!

Danne said...

Jag rekommenderar Pizzeria Rex på Nobelvägen i Malmö. Där kan man om har tur höra när Mackan (eller Mattan vet inte riktigt) beställer en 12:a Vilda Bär